Det är som att mer än ett barn i varje svensk skolklass skulle dö innan de ens hunnit börja skolan. De dör inte i krig, av naturkatastrofer eller svåra, obotliga sjukdomar. De dör för att de måste dricka smutsigt vatten, för att det saknas toaletter, för att maten de får inte är tillräckligt näringsrik. De dör av undernäring.

Att vi lever i en tid av osäkerhet, krig, klimatförändringar och oro är ett faktum. Många av de stora utmaningarna i vår tid har ingen quick fix. Men det här – att ni barn dör av sådant som vi vet precis hur vi kan stoppa – det skär i mig. För egentligen är det här inte svårt: det handlar bara om att förändra resursfördelningen.

I slutet på förra året var jag på plats i Malawi för att besöka mina kollegor och Amrefs verksamhet där. Malawi är ett litet land i södra Afrika, som trots stora naturtillgångar är ett av världens fattigaste länder. När fattigdom präglar ett land brister ofta basala system såsom hälso- och sjukvård. Brist på vård förstärker i sin tur fattigdom eftersom människor inte kan arbeta om de är sjuka eller blir ruinerade av dyra vårdkostnader. På så vis blir det en ond spiral där det blir svårt för människor att ta sig ut ur fattigdom.